Jag har haft en tuff barndom, det har ni nog redan läst om
här på Emmas blogg, så jag behöver inte gå in på det. Jag har ett konstigt
förhållande till det här med att äta. Jag har under min svåra uppväxt och mitt
vuxna tuffa liv haft enorma ätstörningar. Antingen har jag ätit för mycket
eller för lite. Efter att min första son kom till världen gick jag ner 25 kg,
utan att träna och utan att äta alls. Jag bojkottade mat. Svält var min bästa
vän. Det resulterade förstås i noll energi och en bitter, sur och deprimerad
Falak. När andra graviditeten var ett faktum, åt jag mig upp, 30 kg plus. Ja,
ni förstår hur jag har förhållit mig till mat, träning och annat.
För exakt ett år sedan, mitt i ännu en stor livskris och
depression, hörde min kära kollega Emma Jerngren av sig till mig. Vi hade
jobbat ihop under ett år och Emma såg hur jag mådde. Vi hade ofta pratat om det
här med träning och hälsa i personalrummet. Min inställning till det hela gick
ingen obemärkt.
Emma var klar personlig tränare och behövde en testkund. Med
min sura inställning hade jag aldrig betalat för tjänsten (annan åsikt idag).
Det ironiska i det hela är ändå att jag under den perioden i mitt liv börjat
fundera på en livsförändring. När jag en dag ramlade ihop på golvet bredvid
mina barn under ett försök till lek med dem, bröt jag ihop och grät. Min
rörlighet var lika med noll. Efter tre graviditeter hade jag en ond höft som
ingen läkare kunde råda bot på. Jag hasade mig fram, sov dåligt om nätterna,
blev andfådd i vår lilla trapp….och mycket mycket mer!
Men så kom förändringen, jag ställde upp på ett år av hälsa
och förändring. Helt ärligt, jag trodde på Emma, visste att hon är en duktig
tjej och PT, men jag trodde inte på mig själv. Var helt säker på att det skulle
gå åt helvete. Jag skulle hoppa av. Inte klara av det.
Men de som känner mig väl vet också att jag är envis som
sjutton. Så jag gav mig inte, hoppade inte av! Svackor, javisst! Hade en riktig
rejäl sådan i vintras. Emma fick dra mig i håret, nästan bli arg på mig för att
få tillbaka mig på rätt track. Kärleken och respekten till Emma var det som
spelade roll just då, var inne i en depression och orkade inte bry mig om mig
själv.
Idag när vi avslutat och jag ser bilderna, rinner tårarna ur
varenda tårkanal. Är det här jag? Har jag lyckats med det här? Mycket är tack
vare Emma, att rätt person tog tag i mig, men utan min vilja hade vi inte
kommit någonstans. Sätter jag mig på tvären då vet i … om någon kan få mig på
andra tankar. Fråga min kära make vet jag J
Vad har då förändrats:
1. Min hållning, jag kan gå, sitta och stå rakt. Är
inte en säck Falak längre. Är människa nu J
22. Jag har lagt om kosten helt, blir mätt men inte
så där äckligt mätt så man mår illa.
33. Fått bättre hy! Först trodde jag att det bara
var något jag trodde, men nu i morse zoomade jag in bilderna Emma lagt in, ja
men titta det stämmer!
44. Mer energi! Nästan i överflöd men bättre det än
som förut när jag sov mig igenom helgerna
och loven!
55. Jag är inte beroende av andra när det gäller
träningen, jag går ner och tränar alldeles själv. Jag känner mig inte som en
alien på gymmet utan bekväm!
66. Är inte rädd för att ta i! Vågar utmana min
kropp på ett annat sätt.
77. Min onda höft är som bortblåst!! Jag har sedan
jag fick första barnet inte kunnat gå, har haltat mig fram. Under alla tre
graviditeter har jag gått med kryckor, barn nummer tre ledde till och med till
rollator! Nu kan jag gå så fort jag vill!
88. En bättre mor och fru. Orkar leka med barnen,
blir inte lika sur längre, depressionerna är betydligt färre!
99. Vågade förr inte gå på en långpromenad, var rädd
för att inte orka tillbaka. Nu svischar jag fram och tillbaka och jag älskar
det!
Nu har jag skrivit så oerhört mycket,
skulle kunna skriva flera sidor till. Vill bara säg att jag inte vill tillbaka
till det liv jag en gång levde. Mitt ohälsosamma liv, det bara drog ner mig
långt, långt ner. Jag har gjort en ett år lång resa, har mycket framför mig.
Att hålla det liv jag i dag lever men också hitta nya utmaningar. När jag
känner mig redo tänker jag lägga in en stöt och gå ner 5 kg till. Sen är jag
nöjd.
I dag tränar jag flera gånger i veckan,
tränar jag inte på några dagar så kryper det i kroppen. Jag äter hälsosamt, men
jag unnar mig också. Utmaningen i höst blir att få till träningen i vardagen.
Jag kommer att vistas i Umeå en del eftersom jag ska gå en utbildning. Det som
är bra är att mitt gym Forever Hälsa och Träning ger mig möjligheten att träna
på ett av Sveriges häftigaste gym som ligger nära universitetet! Det tänker jag
verkligen göra!
Långt inlägg men det kommer från hjärtat!
Nu tackar jag för mig i det här
sammanhanget, men följ mig gärna i min resa som föreläsare på setillmig.se
Hopp hopp!
/Falak
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar